Spökkullen....

Jag blir ofta lite rastlös i brytningstider, som nu när hösten snart skall bli vinter. Då söker jag förändringar och bejakar nya fantasier. En fantasi om att flytta har jag nu haft i några år. Det är inte så att jag inte trivs i huset som jag har, men kan ändå inte låta bli att fantisera.
Det började när jag hittade Spökkullen, så heter platsen. Jag har inte riktig koll på varför den heter så, men det var något med en julotta för massor av år sedan och ett fyrspann med svarta hästar och kanske en likkärra som kom körande över markerna, samtidigt som folk skulle på julottan. Folket vände.

Men trots namnet och historien så är jag otroligt förtjust i platsen, och grindstolpen är ju redan på plats!

Och att de bott människor på tomten syns tydligt, men husen har brunnit för länge sedan.

Dock är det utsikten som jag går i gång på, ett av Kinnekulles vackraste landskap i sydvästlig riktning, det kunde vara min (bankens) utsikt varje dag.

Utsikt, ok. Men det ingår en stor kalkstensruin också, nästan som en borg. Den har också brunnit, hm! Samtliga hus som byggts på Spökkullen har brunnit...

Men förstår du, detta är ju en fantastisk plats att trädgårdsleka på, sakralt, tungt och lite mystiskt. Men det är visst några som redan flyttat in!

Men som sagt, det är i första hand det öppna landskapet som jag går i gång på. Visserligen reduceras utelivet säkerligen med 50%, eftersom det blåser mer och är kallare uppe på Kinnekulles öppna planor. Om det någonsin blir av vet jag inte, men att fantisera är nästan lika viktigt som att realisera. Men samtidigt kan jag se hur jag går till brevlådan under det sneda körsbärsträdet varje morgon i nordlig motvind, och längtar tillbaka till den vindstilla platsen där jag bor nu. Kluvet, nej inte det allra minsta, bara vackra fantasier och längtan efter en lantlig grusväg!

Stegljud på en lantlig grusväg, onödigt, jo, men hallå!