Powerwalk

Kan verka lite tjatigt om jag skriver att jag gillar Kinnekulle en gång till men tro mig jag kommer att skriva det många gånger till. Et så inbjudande och skiftande landskap precis runt knuten är en stor livskvalitet som jag kan ta del av dagligen, vad jag upplever bestämmer lusten och vilket håll jag går, igår gick jag en runda ner till sjön.

Gyllene skogsgolv prasslar skönt när man går på dem, minna Avenyns långa lövsträngar som blåste samman och var härliga att gå i, dessa lika härliga , men lugnare.

Slagghögarna från kalkbränning från förr är väl ingen gynnsam växtplats men dock spännande miljö och det som har etablerat sig bäst är björk.

Ganska snabbt kommer jag ner till Vänern med stranden som mest består av stora stenhällar slipade av grus och vatten i tusentals år, lite bökigt att bada just här men det går, dock är det västerläge och skön kvällssol.

Det går en promenadstig längs en ganska karg och ogästvänlig del av stranden, alltså ogästvänlig för badare inte för upplevelser.

Okej lilla badviken förstås, här tror jag att det alltid är vindstilla. Kan inte påminna mig att jag sett ngn krusning på vattnet någonsin.

Jordmånen är väl inte toppen och tallarna gör vad de kan för att hålla sig kvar, älskar när skogsgolven ser ut så här. Undrar om de känner när man går på deras rötter, kan det vara som när vi kommer åt våra tandrötter?

Upphöjd växtplats.

Skön blå hösthimmel.

Ensam fiskare, hm. Kan inte låta bli och tänka på filmen Hajen... Skulle väl heta Gösen här då...

Att vattnet påverkar strandlinjen är helt klart, bit för bit äter vattnet sig in i Kinnekulle, tror inte att jag behöver oroa mig men ändå...

Utsprången blir fina solhällar och trampoliner dock utan dykmöjligheter eftersom det är grunt och stenigt under.

Men tiden faller de ner och blir perfekta rutschbanor ner i sjön.

Hela strandlinjen just här påverkas av nerfallande sten, men konstigt att man aldrig ser en sten falla.

Höstrött.

På väg hem igen kommer jag upp bakvägen till Hellekis säteri via kastanjeallén, om 20 år kommer det att vara en mörk skön tunnel.

Hellekis har en del vackra gårdsbyggnader som är bostäder.

Och stallarna är en dröm för den som gillar att hålla på med hästar.

I trädgården börjar hösttecknen visa sig...

Men mognande kastanjer, måste återvända å palla lite för en skön ugnsrost. Tror faktiskt inte att jag ätit rostade kastanjen sen jag var ung i Paris och köpte varma kastanjer i gathörnen.

Hellekis har en del fantastiska träd och under det jättelika valnötsträdet var det fortfarande sommarkänsla.

Kastanjelyster.

Trädgårdsmästaren hade gått för dagen.

Stora perennan är nu nerklippt och redo för våren.

I rosenträdgården har man bytt ut buxbomen mot lavendel, riktigt fint. Buxbomen fick svamp och dog, den svampen har nu hittat till mig, fan.

Stenbord med silveraxdraperier i bakgrunden.

Mandarinroslyster.

Ja det är en härlig park att vandra i och särskilt nu med lövdramatiken.

Vissnande storrams fångar solen.

Lavendelkar.

På vägen hem passerar jag denna märkliga trappa som byggdes för ett kungligt besök som skulle beskåda stenbrottet, wow. Snacka om att rulla ut mattan.

Älskar också grindstugan och önskar att man tog tag i staketet och gjorde ett som passade med stugan.

Att blicka ut över hästhagarna nedanför mig tröttar jag aldrig på.

Nästan hemma...

Och bakom häcken bor jag, en skön plats att komma tillbaka till.

Gott att vara hemma igen... Sorry för så mkt bilder... ;)