måndag 11 januari 2016

Nej jag sitter inte och gråter


Men nog känns det när en artist som man alltid har lyssnat på, sjungit med, gråtit till och älskat med går ur levande tiden. Jag blev introducerad till David Bowie i en skivaffär på Wieselgrensplatsen i Göteborg, det var en liten butik som jag ofta besökte för att lyssna och lära mig om ny musik. Vi pratar ca 1969, då var jag inte gammal och hade väl knappast slutat lyssna på Klas Klättermus, men började nyfiket hitta ut den tidens musikrörelser. Och detta gjorde jag tack vare han som jobbade i affären, troligen ägde han den med. 1969 spelade han Space Oddity för mig, jag hörde de stora ljuden sången och texten som jag då inte förstod, jag var ju bara 10 år. Jag köpte inte skivan men fortsatte att söka mig från mitt vardagliga, då lite för ung och okunnig om världen. 1972 och tillbaka i samma butik spelade mannen Rock n Roll Suicide för mig och förklarade att detta var det bästa som någonsin hade hänt, jag köpte singeln och spelade den mycket hemma, antar samtidigt som med Sweet, Alice Cooper och allt annat jag lyssnade på då. Ett par veckor senare med sparad veckopeng köpte hela Ziggy Stardust plattan och spelade den om och om igen. Jag var 13 år och tyckte bilderna var spännande, ljuden och texterna som jag försökte översätta. Detta är ungefär samtida som jag förstår att jag vill något annat än det som jag hade vuxit upp med, min bakgrund är en vanlig arbetarfamilj i Göteborgs förort, det fanns ingen kulturellt intresse i min familj och jag började söka mig in till centrum i Göteborg. Gick på konstmuseum, gallerier och vad som kunde vara tillgängligt för en 13 åring. Jag minns att jag hängde mycket i biblioteket på Kortedala torg, där fanns en bibliotekarie som tog hand om min nyfikenhet och lotsade in mig i böckernas värld. Bowie fortsatte göra plattor och hade jag pengar köpte jag dem, han fick mig att förstå att värden kan vara så mycket mer än den förort jag vuxit upp i. Detta gjorde mannen i skivaffären och bibliotekarien med, jag tänker att det är fantastiskt att det finns vuxna som tar sig an ungdomar och öppnar nya världar för dem. Givetvis artister med och jag är övertygad om att Lady Gaga har fyllt en hel del av den rollen för unga idag. I högstadiet hade jag turen att få tillbringa mycket tid med Christer och Lisbeth eller kanske Elisabeth som var bild och svenskalärare, de hade också en förmåga att fånga upp oss som var på glid, inte i livet men i kulturen. Vi skrev, målade och spelade teater på skol och fritid, jag var inte på glid in i något dåligt men på väg ut ur det som var, dock för ung för att få ta del av det. 1975 kom Young Americans och Bowie förde in mig i något helt annat, en helt ny ljudbild, så vuxet och moget i jämförelse med allt annat jag lyssnade på samtidigt. Nyfiket lyssnade jag jämt på hans plattor, ville växa upp och hade fortfarande bråttom ut i livet. Äntligen slutade grundskolan och det första jag gjorde var att ta ett jobb och det blev inget bättre än kockelev på Restaurang Papagallo på Första Långgatan i Göteborg, wow! Fortfarande för ung, för oviss och väldigt oerfaren om livet och jag spelade fortfarande David Bowie. De andra som jobbade på Papagallo var runt 25-30 och hörde till Göteborgs nattliv, alltså de som får gå förbi kön, och jag fick följa med som 17 åring. Tro mig äntligen, äntligen var det lycka och kanske kom Low med Heroes samtidigt och hela världen var möjlig, just då hungrig på livet växte jag nog upp fort, tog för mig och njöt av det som jag fick del av. Spelade givetvis Bowie och sökte mig in i texterna, ljuden och allt det där annorlunda. Tiden går och efter Let’s Dance 1983 har jag kanske hittat mig själv i livet, Bowies senare plattor försvinner in i ett sorl. Men jag har hunnit vara på alla hans concerter som var i  Göteborg, tyvärr kom aldrig Ziggy dit, tror den var i Skåne, kanske i Lund. Men kanske Station to Station var den som skakade om mig allra mest. Jag är glad att jag växte upp då när jag gjorde, jag är glad för att jag bröt mig ur den icke kulturen som omgav mitt liv och jag är glad för att jag har haft lyckan att träffa på vuxna människor i mitt yngre liv som öppnade dörrar till nya världar, samtidigt har jag alltid spelat David Bowie. Jag gråter inte idag och är inte förkrossad, men jag är väldigt glad att jag hängde med den där udda geniala figuren som ständigt öppnade nya ljudvärldar i mitt liv. Jag är också glad för att han var en av dem som fick att ta språnget ut i livet och göra min kulturella klassresa, bryta med normer och öppna mig för allt som livet kan ge och skapa. Den är texten kunde varit mer intellektuell och smartare, men han dog nu och det är alltid viktigt för unga att ha förebilder, jag hade Bowie och alla de andra med. Nu ska jag lyssna till Black Star och inte grotta ner mig i gammalt. Även om låten under är den första jag köpte… 

https://youtu.be/9jg4ekLG9Zo

Sorry det blev ngt som inte funkade med länken. 
  

4 kommentarer:

Hon som talar med blommor sa...

Du berättar fint Hannu, och jag känner igen mig i det du skriver. Att man vill göra något annat än det man växt upp med... Förebilder stärker då. De gör att man vågar fortsätta göra det man gör, hoppas och drömma. För mig är du en sådan förebild. Jag blir så glad när jag ser alla fina böcker du gett ut. /Carolin

MariaM sa...

Tack för en fin återblick och det här var en hyllning om något till Bowie!!

Hannele på Hisingen sa...

jo, jag såg nästan alla David Bowies konserter i Göteborg - och dansade till hans låtar hela 1970-talet :)

Hannu på Langeland sa...

Tack Carolin så roligt att få vara det. Du vet maria livet, Bowie och musiken. Då har vi dansat tillsammans i samma lokal och utomhus Hennele. .)