Men nog känns det när en artist som man alltid har lyssnat på, sjungit med, gråtit till och älskat med går ur levande tiden. Jag blev
introducerad till David Bowie i en skivaffär på Wieselgrensplatsen i Göteborg,
det var en liten butik som jag ofta besökte för att lyssna och lära mig om ny
musik. Vi pratar ca 1969, då var jag inte gammal och hade väl knappast slutat
lyssna på Klas Klättermus, men började nyfiket hitta ut den tidens
musikrörelser. Och detta gjorde jag tack vare han som jobbade i affären,
troligen ägde han den med. 1969 spelade han Space Oddity för mig, jag hörde de
stora ljuden sången och texten som jag då inte förstod, jag var ju bara 10 år.
Jag köpte inte skivan men fortsatte att söka mig från mitt vardagliga, då lite
för ung och okunnig om världen. 1972 och tillbaka i samma butik spelade mannen
Rock n Roll Suicide för mig och förklarade att detta var det bästa som någonsin
hade hänt, jag köpte singeln och spelade den mycket hemma, antar samtidigt som med
Sweet, Alice Cooper och allt annat jag lyssnade på då. Ett par veckor senare
med sparad veckopeng köpte hela Ziggy Stardust plattan och spelade den om och
om igen. Jag var 13 år och tyckte bilderna var spännande, ljuden och texterna
som jag försökte översätta. Detta är ungefär samtida som jag förstår att jag
vill något annat än det som jag hade vuxit upp med, min bakgrund är en vanlig
arbetarfamilj i Göteborgs förort, det fanns ingen kulturellt intresse i min
familj och jag började söka mig in till centrum i Göteborg. Gick på
konstmuseum, gallerier och vad som kunde vara tillgängligt för en 13 åring. Jag
minns att jag hängde mycket i biblioteket på Kortedala torg, där fanns en
bibliotekarie som tog hand om min nyfikenhet och lotsade in mig i böckernas
värld. Bowie fortsatte göra plattor och hade jag pengar köpte jag dem, han fick
mig att förstå att värden kan vara så mycket mer än den förort jag vuxit upp i.
Detta gjorde mannen i skivaffären och bibliotekarien med, jag tänker att det är
fantastiskt att det finns vuxna som tar sig an ungdomar och öppnar nya världar
för dem. Givetvis artister med och jag är övertygad om att Lady Gaga har fyllt
en hel del av den rollen för unga idag. I högstadiet hade jag turen att få
tillbringa mycket tid med Christer och Lisbeth eller kanske Elisabeth som var
bild och svenskalärare, de hade också en förmåga att fånga upp oss som var på
glid, inte i livet men i kulturen. Vi skrev, målade och spelade teater på skol
och fritid, jag var inte på glid in i något dåligt men på väg ut ur det som
var, dock för ung för att få ta del av det. 1975 kom Young Americans och Bowie
förde in mig i något helt annat, en helt ny ljudbild, så vuxet och moget i
jämförelse med allt annat jag lyssnade på samtidigt. Nyfiket lyssnade jag jämt
på hans plattor, ville växa upp och hade fortfarande bråttom ut i livet.
Äntligen slutade grundskolan och det första jag gjorde var att ta ett jobb och
det blev inget bättre än kockelev på Restaurang Papagallo på Första Långgatan i
Göteborg, wow! Fortfarande för ung, för oviss och väldigt oerfaren om livet och
jag spelade fortfarande David Bowie. De andra som jobbade på Papagallo var runt
25-30 och hörde till Göteborgs nattliv, alltså de som får gå förbi kön, och jag
fick följa med som 17 åring. Tro mig äntligen, äntligen var det lycka och
kanske kom Low med Heroes samtidigt och hela världen var möjlig, just då
hungrig på livet växte jag nog upp fort, tog för mig och njöt av det som jag
fick del av. Spelade givetvis Bowie och sökte mig in i texterna, ljuden och
allt det där annorlunda. Tiden går och efter Let’s Dance 1983 har jag kanske
hittat mig själv i livet, Bowies senare plattor försvinner in i ett sorl. Men
jag har hunnit vara på alla hans concerter som var i Göteborg, tyvärr kom aldrig Ziggy dit, tror
den var i Skåne, kanske i Lund. Men kanske Station to Station var den som
skakade om mig allra mest. Jag är glad att jag växte upp då när jag gjorde, jag
är glad för att jag bröt mig ur den icke kulturen som omgav mitt liv och jag är
glad för att jag har haft lyckan att träffa på vuxna människor i mitt yngre liv
som öppnade dörrar till nya världar, samtidigt har jag alltid spelat David
Bowie. Jag gråter inte idag och är inte förkrossad, men jag är väldigt glad att
jag hängde med den där udda geniala figuren som ständigt öppnade nya ljudvärldar
i mitt liv. Jag är också glad för att han var en av dem som fick att ta
språnget ut i livet och göra min kulturella klassresa, bryta med normer och öppna
mig för allt som livet kan ge och skapa. Den är texten kunde varit mer intellektuell
och smartare, men han dog nu och det är alltid viktigt för unga att ha
förebilder, jag hade Bowie och alla de andra med. Nu ska jag lyssna till Black Star och inte grotta ner mig i gammalt. Även om låten under är den första jag köpte…
https://youtu.be/9jg4ekLG9Zo
Sorry det blev ngt som inte funkade med länken.
Sorry det blev ngt som inte funkade med länken.
4 kommentarer:
Du berättar fint Hannu, och jag känner igen mig i det du skriver. Att man vill göra något annat än det man växt upp med... Förebilder stärker då. De gör att man vågar fortsätta göra det man gör, hoppas och drömma. För mig är du en sådan förebild. Jag blir så glad när jag ser alla fina böcker du gett ut. /Carolin
Tack för en fin återblick och det här var en hyllning om något till Bowie!!
jo, jag såg nästan alla David Bowies konserter i Göteborg - och dansade till hans låtar hela 1970-talet :)
Tack Carolin så roligt att få vara det. Du vet maria livet, Bowie och musiken. Då har vi dansat tillsammans i samma lokal och utomhus Hennele. .)
Skicka en kommentar